Demoex försöker skapa en arena där meningsmotståndare kan debattera konkreta sakfrågor med varandra. Målet är att kunna presentera både för- och motargument i varje fråga för att få fram mer genomtänkta beslut. Tyvärr har vi inte lyckats särskilt bra. Lokala politiker från andra partier har bjudits in, men de har inte velat medverka.
Amerikanskan Diana C Mutz, som har studerat s.k. “crosscutting” - tvärpolitiska diskussioner - har märkt att akademiker och politiker undviker crosscutting i högre grad än andra. Hon drar slutsatsen att de hellre diskuterar med människor som bekräftar deras egna värderingar. Det kan förklara varför Demoex inte lockar dem.
Mutz studier visar att det pågår en självindoktrinering bland folkvalda. Man vill inte tro att det är sant. Hur kan politiker vara ointresserade av motargument? Valet mellan att vara indoktrinerad och tvärsäker eller att ha ett rörligt intellekt borde inte vara svårt. Visst kan det vara jobbigt att ständigt ompröva sina värderingar, men det är vår förbannade skyldighet tycker jag. Annars blir vi fossila.
22 maj 2007 - Per Norbäck
Politik => styra och bestämma ≠ lyssna på folkmeningen (vill inte anklagas för populism) = ta fasta på egna ideologin. Att den folkvalde sedan (definitionsmässigt) är expert på sitt partis ideologi blir självklart. Var vederbörande hamnar på en skala från vindflöjel till diktator är väl avhängigt av personligheten. Demoex-konceptet att låta medlemmar rösta i fråga efter fråga via nätet är attraktivt - men hur införa det i en sedan 100 år eller mer etablerad partistruktur? Luktar antagligen för mycket “grundlagsändring” i makthavarnäsor!
Grundlagsändring är väl ett svar på frågan! Men ännu viktigare är att attityden till politik förändras. Målet måste vara att fatta rätt beslut tillsammans, inte att klå sina motståndare.