Thomas Gür försvarar den representativa demokratin i SVD den 1 juli. Han ser inget problem i att vita, välbeställda män är överrepresenterade i politiken. Gür menar att vi väljer de representanter som vi tror att bäst kan ta hänsyn till våra övergripande intressen, inte för att de liknar oss eller ens tycker som vi.
De folkvalda ska fatta beslut utan att lyssna på väljarna, tycks Tomas Gür mena. Som argument anför han bl a ett citat där Winston Churchill menar att folket bör se upp till sina ledare. Men Churchills uppfattning har gått ut på datumet. Vi bör varken se upp eller ner på de folkvalda. Deras uppdrag är att vara våra representanter och fatta de beslut vi själva skulle ha gjort i deras ställe. En politisk representant som medvetet sätter sig över väljarnas vilja har missförstått sitt uppdrag.
Representativ demokrati är en blandning av fåtalsvälde och demokrati. Att utse en patriark som vi lägger över ansvaret på känns inte längre så självklart som det gjorde under förra seklet. Demokratiutveckling handlar om att hitta former för att fördela makten och därmed ansvaret jämnare. Den utvecklingen verkar Thomas Gür ha missat.
02 jul 2006 - Per Norbäck
Den fråga du tar upp är oerhört intressant, precis som hela den problematik som själva Demoex som experiment idagalägger. Likväl hävdar jag att frågan om representativitet faller tillbaka på människans natur och struktur på ett sätt som inte ens ett storartat politiskt experiment i grunden kan påverka.
Du talar om patriarker, ett begrepp som fått ett stort genomslag i Sverige under 90- och 00-talet genom den genusteori som bland annat Beauvoir och Butler var med om att forma. Ett begrepp som uppenbarligen nuförtiden också kan representeras av kvinnor, då såväl Wanja Lundby-Ledin, Gudrun Schyman, Ax:son Johnsson och många andra kan sägas ha drivit organisationer och företag utifrån en patriarisk norm. Den matriarkala modellen talas det fortfarande sällan om, eftersom företrädarna för den icke-patriarkala modellen ofta ställer sig som motståndare till hierarkier som princip.
Inte sällan brukar dessa organisationer falla sönder på grund av bristande organisationsförmåga, eller snart själva övergå till en klassisk “patriarkal” maktfördelning där några få i slutändan tvingas ta det övergripande ansvaret eller representera “ansiktet utåt”. Ett storartat exempel är Miljöpartiet vars två språkrör från början inte skulle vara annat än just förmedlare av partiets demokratiskt grundade idéer, men vars enda olikhet med andra partier idag är att man delat på ordförandebördan mellan två personer. (Värt att nämna är att Peter Eriksson i slutändan är den som har fått inbjudningarna till Göran Perssons privata möten på Sagerska och i Rosenbad). Ett annat storartat exempel är Demoex själva, där det framförallt varit Parisa Molagholi (som språkrör för Demoex framröstade idéer) och du, Per Norbäck, som fått representera det parti som ska vara emot representativitet. Jag förstår att du här måste befinna dig i ett delikat dilemma som du har försökt lösa på bästa sätt: genom att framför allt tala om demokratins strukturer och problem i den offentliga debatten, har du försökt att undvika att representera någon särskild idébildning, men får likväl tillsammans med Parisa i princip bära hela ansvaret för hela den diskurs som mynnar ut från den “folkliga” diskussion och debatt som ni på er sida försöker främja.
I en vetenskaplig artikel jag läste för ett antal år sedan skrev man om den teknik som idag tillåter såväl trafik, flyg och kärnkraft att styras helt och hållet av datorer. Inte en enda människa skulle behövas för att starta, flyga och landa ett fullsatt personflygplan över Atlanten som exempel. Den mänskliga felfaktorn är dessutom oftast högre än den artificiella. Likväl skulle få människor sätta sig på ett flygplan utan pilot, eller på en buss utan förare. Varför? För att vi vill kunna utkräva ett ansvar. Vi vill veta vem som i slutändan ska få ta på sig skulden för ett eventuellt haveri, och kunna döma denna person utifrån våra moraliska grundvärderingar. Vi kommer sålunda aldrig sätta en dator som pilot för ett fullastat Boeing 747 förrän vi upplever datorn som moraliska ansvarig.
Detta är också ert problem, Per. Vi vill hitta en moralisk företrädare för de idéer som ert demokratiska experiment frambringar. Om den dagen skulle inträffa då de röstande på Demoex plötsligt röstar för att bygga ut Angarnsjöängen, eller sälja våra runstenar för dyra pengar till ett museum i USA, då förmodar jag att det bakom sådana idéströmningar skulle ligga en drivande kraft, ett ansikte utåt för dessa idéer. Den personen vill jag isåfall utkräva moraliskt ansvar av.
Historien visar på att samhällsstrukturernas förändringar är cykliska. Under mycket hårda förhållanden har staten så gott som alltid växt sig starkare, företrädda inte sällan av despotiska ledare. Under välmående år av ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling har däremot folket haft större utrymme för självbestämmande och individuell suveränitet. Oavsett vilken tid som varat har människor alltid letat efter representanter, kanske för att vår biologiska hjärnstruktur avkräver sådana för att underlätta för vår förståelse och uppfattning av världen. Och jag är dessvärre rädd för att du och Parisa kommer fortsätta att få representera (och därmed bära en större del av ansvaret) för Demoex, tills att någon annan tar vid. Hur har ni tänkt att lösa detta?
Att några få människor hamnar i situationen att tvingas stå för andras åsikter beror ju på den utveklingsfas som det demokratiska samhället nu står inför. Demoex är ett framtidsförsök som tvingas in i det nuvarande (gårdagens?) representativa beslutssystemet. När Parisa nu sitter i fullmäktige och ska presentera och argumentera för det demoex medlemmar röstat fram, även om det kan gå emot hennes personliga åsikter. I framtidens system (enligt mig) så står jag som medlem i demoex för mina åsikter och för vad jag har lagt min röst på, och min röst räknas direkt utan att någon annan behöver vara mellanhand.
Vi behöver en ny författning som vitaliserar både statsmannaskap/ledarförmåga och sätter väljaren/kunden i centrum!
Jag ser inte DEMOEXperimentet som något antingen - eller. Som om direktdemokrati skulle stå i motsatsställning den representativa demokratin i vår nuvarande tappning.
Vill det sig väl kan DEMOEXperimentet emellertid föra in ett innovativt folkligt bidrag till författningsutredningen. Det kan bli ett sätt att ge politiskt genomslag åt andra idéer än de som det politiska etablissemanget och proffstyckare/proffskommentatorer har. Enligt all erfarenhet inkl. psykologisk forskning så uppstår inga innovationer/nytänkande inom kretsar där outsiders inte tillåts. Det politiska etablissemanget umgås med tredje statsmakten och tredje statsmakten blir välbetalda konsulter och pressekreterare hos makten. Vad slags outsiders får plats i dessa kretsar? Inte ens slavar får plats på den triumfvagnen. Enligt min uppfattning är Sverige idag ett land där myndigheterna förefaller löpa amok, politikerna börjar tappa greppet och tredje statsmakten allt mer bearbetar pressreleaser från dessa båda. Om analysen är korrekt så kommer skattefusket att öka och valdeltagandet successivt att sjunka. Parlamentets förmåga och legitimitet minskar. Därför måste “politikerna” vidta nya och andra åtgärder för att få resurser och locka folk till urnorna. Partierna har häri ett gemensamt mål Därför inriktas strategierna på en massa rubrikfriande händelser, t.ex. buggning av partikanslier, smutskastning av personer etc. En fotbollsmetafor är inte dum. Arrangörerna vill att mycket folk skall “gå på matchen”. Då är det bra om lite huliganer finns som uppträder sådär lagom bråkigt. Ett kompletterande spänningsmoment har tillförts fotbollsmatchen. Publiksiffrorna hålls uppe vilket tolkas som att det finns ett genuint fotbollssintresse. Supporterklubbarna har därför inget intresse av att göra rent hus med dem som sätter ytterligare färg på tillställningarna och skapar en “match i matchen”. Deras inriktning är att hålla dem på en precis lagom nivå.