Demoex

Christian Andersson har skrivit en liten tänkvärd skrift på SNS förlag som heter Populism. Han redogör för forskningen kring fenomenet populism och strävan att hitta en gemensam nämnare för de politiska rörelser som har beskrivits som populistiska runt om i världen. En av Anderssons slutsatser är att populism i första hand inte handlar om vad som sägs utan hur det sägs. Populismen beskrivs som en politisk retorik som utgår den förenklade premissen från att det finns ett homogent folk som vill annorlunda än makthavarna.

”All makt utgår från folket” säger den Svenska regeringsformens första paragraf. Det är demokratins utgångspunkt. En av bokens många förtjänster är att Andersson slår fast att folket inte är någon homogen grupp. Men vår representativa folkstyrelse måste tåla att kritiseras. Kritiken kan handla om att styrelsen är alltför parlamentarisk (läs ineffektiv) eller att den inte lyckas representera massorna enligt första paragrafens intentioner.

Det tycks finnas en tendens att betrakta all kritik som hotar den rådande hegemonin som populism och därigenom stöta ut det ur den representativa demokratins värdegemenskap. Hur ska man annars förklara att så vitt skilda politiska fenomen som rysk agrarsocialism, sydamerikansk peronism, poujadism i Europa och direktdemokratiska initiativ får samsas under samma etikett?

Jag kommer osökt att tänka på Michel Foucaults analys i Vansinnets historia. Där visar Foucault övertygande hur vansinnet har skiljts ut som det avvikande och hur olika epoker har klassificerat olika fenomen som vansinne. Vad som betraktas som vansinnigt i en viss epok är ytterst en fråga om makt. Här finns det tydliga paralleller till begreppet populism, anser jag.

”Populism är en del av den mycket större frågan om demokratins innehåll och framtid”, skriver Andersson. Varför skiljer han då inte mellan rörelser som vill utveckla demokratin och de som hellre skulle vilja avveckla den? Många direktdemokrater vill öka graden av demokrati i samhället just på grund av att folket är heterogent, tvärtemot den föreställning som t.ex. många nationalistiska partier förfäktar.