När kommunstyrelsen har yrkat på avslag i ett ärende som går till votering i kommunfullmäktige säger alltid fullmäktiges ordförande:
— Jag föreslår att vänder på det hela så att “ja” betyder bifall till kommunstyrelsens yrkande och “nej” avslag.
Det innebär att de som vill rösta ja i frågan säger “nej” i voteringen, och de som är emot förslaget säger “ja”. Det är i högsta grad förvirrande. Själva avgörandet blir oklart. Oinsatta åhörare får uppfattningen att politikerna röstar tvärtemot vad de gör.
Omvänd votering innebär också omvänd maktbalans. Genom att rösta om kommunstyrelsens yrkande skapas känslan av att fullmäktige är underordnade styrelsen. Det verkar som om styrelsen är kommunens högsta beslutande organ, när det i själva verket är fullmäktige. Kommunfullmäktige ska fatta beslut om sakfrågorna i sig, inte om vad kommunstyrelsen föreslår att de ska fatta för beslut.
Att ordförande föreslår omvänd votering har psykologiska orsaker. Ordet nej är negativt. Det är fel att de som är positiva till ett förslag ska behöva låta negativa, medan de som är emot förslaget bara har att säga ja. Att vända på orden ja och nej är ett knep för att kommunstyrelsens yrkanden inte ska ifrågasättas. Knepet bygger på det psykologiska faktum att det är lättare att ge bifall än att opponera sig.